Nyttiga idioter eller nya hjältar -det är frågan

" Benita Mattsson Eklund blir engagerad av reportaget i Nya Åland och skriver en svarsartikel i Tidning Åland. I artikeln påskiner hon bland annat att Ålandskommittén är både nyttiga idioter och samtidigt hade de tydligen lobbat stenhårt för att Åland skulle höra till Finland på grund av deras sommarstugor fanns där "

I måndagens Nya Åland fanns en artikel om ”självstyrelsens glömda hjältar”och tidningen säger att man nu kan“avslöja” att det var ålänningarna själva som önskade få självstyrelse för landskapet och jobbade för det åren 1918–20.

Den nyheten bör tas med rätt stora nypor salt. Både i fråga om historisk tyngd och förmåga att lämna riktigt faktaunderlag. Tidningen stöder sig på Mats Adamzacks dokumentfynd, han är barnbarn till Johannes Holmberg, ledaren för dem som inte ville att Åland skulle sökka återförening med Sverige, och han har inte känt till förfaderns roll i de här händelserna. Det är naturligtvis förståeligt att man som släkting tror att man upp- täckt unika dokument.

Men att dokumentet skulle vara hemligt är inte sant, sedan 1960 har de funnits tillgängligt i Ålands landskapsarkiv. I min bok ”Alla tiders Åland” från 2000 skriver jag om kommittén på sidorna 328-329 så inte är den varken okänd eller hemlig.

Vems kommitté?

I texten talas genomgående om Ålandskommittén, och det låter ju som någonting etablerat. Men en kommitté utses ju av regering eller ministerium, för att fördjupa sig i vissa sakfrågor. Någon sådan kommitté fanns inte i Finland eller på Åland.

Denna så kallade kommitté är en löst sammanhållen grupp av sommarålänningar eller personer som innehaft tjänster i landskapet. Bara Otto Andersson och Johannes Holmberg har rent åländsk koppling.

Till gruppen hör arkitekterna Lars Sonck och hans adept Bertel Jung, Arthur Tollet och L W Fagerlund, båda med titeln medicinalråd, Reinhold Hausen, äldst i gruppen född på Åland 1850 men avflyttad till Helsingfors 1854, och Björn Cederhvarf, arkeolog som grävde i Jettböle 1911.

Det är samma personer som stod bakom Otto Anderssons utgivande av tidningen Ålandsposten 1919, som kom ut med 17 nummer. Tidningens uttalade syfte var att motarbeta Ålandstidningen och Julius Sundblom och Andersson drev tesen att återföreningen inte hade stöd bland befolkningen utan var ett resultat av Sundbloms ”agitation”.

Att 9.733 namnteckningar samlats in vid den andra insamlingen för återförening försöker kretsen förtiga.

Personliga motiv?

Så vad kan det ha funnits för motiv för gruppens engagemang? Kanske rent personliga. Åland var sommarparadis för många av dem. Om man fick en nationsgräns i Skiftet skulle deras sommarland ligga i utlandet. Dessutom var herrarna en del av det finlandssvenska etablissemanget och hade sitt kontaktnät i öster. Om Åland förenades med Sverige skulle de bli helt marginaliserade. Att de gick republikens ärenden är klart, bakom Ålandspostens tillkomst skymtar C-G Mannerheim. Så sett kan man se att gruppen användes som ”nyttiga idioter” så att man i Finland kunde säga att det var ålänningarna själva som vill stanna kvar i moder Finlands famn. Nämnas kan att kommitté- mannen L W Fagerlund år 1922 utnämndes till ordförande i Ålandsdelegationen, som republikens representant. Det andra medicinalrådet, Tollet, ingick också i ÅD. De flesta av de här herrarna var födda på 1870-talet, var sommarboende på Åland och hade akademisk bakgrund. När det begav sig, åren 1918 och 1920 var de alla medelålders män, fast etablerade med tjänster i Finland. Sommartid umgicks de flitigt med varandra på sommarvillor belägna på Åland. I utkanten av den här kretsen finns konstnären Hanna Rönnberg, bekant med Jung och båda bodde på Brändö i Helsingfors. 1919 skrev hon i Hufvudstadsbladet att Finland absolut inte borde ge bort Åland, ”denna juvel bland Finlands fagra bygder”. Även Fanny Sundström hade dragning åt det här hållet liksom hennes vänner från Martharörelsen, Lydia Holmberg och Sigrid Granfeldt. Allihop ogifta och bildade kvinnor med smak för fosterländskhet av runebergskt snitt. Apropå tidningsutgivning så var Holmberg engagerad i Ålands Nyheter, som utkom 1926 -31 och gavs ut av Ålands jordbrukarförbund. Rivaliteten med Sundbloms tidning bestod.

Tulenheimoskommitté

Den kommitté som hade med självstyrelseförslaget för Åland att göra var den så kallade Tulenheimokommittén som tillsattes sommaren 1919 med det uttalade uppdraget att ta fram ett förslag som ålänningarna skulle nappa på och som skulle få dem att överge tanken på återförening med Sverige. I denna kommitté, med lagrå det Antti Tulenheimo som ordförande, invaldes senare Arthur Tollet och Johannes Holmberg. När kommitténs förslag till självstyrelse presenterades för ålänningarna i Mariehamns rådhus den 4 juni 1920 reste sig de församlade politiska representanterna som en man och tågade ut ur salen. Beskedet var klart: självstyrelse ville man inte ha. Med undantag för Johannes Holmberg och hans vänner då som jobbat för saken i det tysta.Förhistoria Men det finns en intressant upprinnelse bakom de Helsingforsaktivas lobbyverksamhet för att Finland skulle få behålla sin överhöghet över öarna.Våren 1917 hölls ett mycket hemligt möte på Grelsby kungsgård i Finström. Närvarande var Carl Björkman och Johannes Eriksson samt Grelsbys gods ägare Gösta Lindeman. Man diskuterade tanken på återförening med Sverige. En tanke som vidareutvecklades vid mötet på Ålands folkhögskola i augusti samma år.

I början på maj reste Lindeman till Helsingfors och träffade ”åländska kretsar” på Hotell Fennia. Det var nog här starten lades för Ålandskommitténs planer på självstyrelse i stället för återförening, för ett drygt år senare finns ett nedskrivet utkast till vad en eventuell sjävstyrelsen skulle kunna omfatta.

Gruppen som kallade sig Ålandskommittén fungerade som direkt motkraft till Ålandsrörelsen som ville ha återförening med Sverige.

Skillnaden var att Ålandsrörelsen var en öppen folklig rörelse som via namninsamlingar tog reda på vad ålänningarna vill. Kommittén i Helsingfors fungerade som en sluten, delvis hemlig grupp, som bedrev lobbyverk- samhet bland finländska politiker. Båda grupperna hade som mål att få den egna åsikten till vinnare.

Vinnare & förlorare

Som vi vet så beslöt Nationernas förbund 1921 att Åland skulle ha Finland som nationell tillhörighet. Ett beslut som inte hälsades med förtjusning på Åland. Så sett kan man hävda att minoritetsgruppen i Helsingfors var vinnare medan Ålandsrörelsen, som stöddes av majoriteten, var förlorare.

1922 sammanträdde Ålands första legala lagting och småningom började arbetet med att utveckla självstyrelsen. Men under hela 1920-talet fungerade självstyrelselagen med gnissel och strider om vem som fick besluta om vad.

Men det är en annan historia.

BENITA MATTSSON-EKLUND

#Artikel #TidningenÅland

Featured Posts
Recent Posts